jag såg den sisådär två gånger varje dag. TILLFLYKTEN. jag såg den i sömnig morgontimma och i sen rusningstimma. inte en människa reagerade när vi susade förbi. inte heller jag alla gånger. Men på något sätt gav den mig tröst och tillförsikt. bara ett fingertryck på stoppknappen ifrån. så nära. så tillgänglig. platsen var ingen speciell, den låg mitt uti ingemansland, mellan stan och samhälle, mellan kungen och byfåne. aldrig gick någon av bussen där, aldrig kom någon på bussen där. det var bara en anhalt på vägen mot något annat. men ack så skönt det var att låta tanken vila där en stund. vakna till liv inför en ny dag. samla ihop tankar, möten och nyförvärvad kunskap från en genomförd dag. eller rent av bara låta tanken flyga, vart helst den ville. tänk, en ANHALT med det vackraste av namn och av största betydelse för själen.
Just nu lever jag i en konstruerad kommersiell verklighetstillflykt.
Har egentligen inget emot tillflyktsplatser. alla behöver vi dem ibland, så även jag.
men man behöver inte tappa bort VERKLIGHETSPERSPEKTIVET bara för det. snarare tvärtom. att vara SANN mot sig själv, våga inse att man behöver vila, är väl så nära verklighet man kan komma. Det jag har svårt för, är FLYKTEN. förnekandet och flykten av vem jag är och vem jag är skapt till att vara, av vardagen och allt som hör den till. Allt det där som är jag, som berör och som betyder mest i hela världen. det går inte att komma ifrån. Själen kommer ändå förr eller senare ikapp. allt det där bor ju inom mig, hur många varv runt jorden jag än far.
Målet är att komma HEM igen.
