Att våga hoppa eller inte, det är frågan.

Vissa dagar är det höjden jag hoppar ifrån som skrämmer mig. Att klättra upp för stegen o känna marken under mig gunga. att stå där o se ner. att stå o där o sticka ut hakan. att repa mod och sedan kasta sig ut. ut i det okända.

Andra dagar är det djupet som väntar som skrämmer. jag vet ju vad jag har här ovanför ytan. men jag vet inte vad jag får. vet inte vad som väntar. jag vet inte hur djup det är. tänk om jag slår i botten eller ännu värre tänk om det inte finns någon botten? tänk om luften tar slut? tänk om! vem vet vad som väntar i djupet under mig? vem jag är när jag kommer upp till ytan igen?

"... varken kraften i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen ska kunna skilja oss från GUds kärlek i Jesus Kristus, vår herre."

Men man kan också vända på det. om jag inte hoppar kommer jag aldrig få känna hur det känns att flyga. om jag aldrig hoppar kommer jag aldrig känna hur det känns att andas in ny luft i mina lungor och komma upp och tillbaka som en ny människa. fri, förlåten och älskad.

"... stå fast och stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med de andra
heliga förmår fatta bredden och längden och djupet ... "

bara en vet.
bara en bär.