Jag såg något i din blick. Jag såg något i din blick och i din kroppshållning - i din gestalt. Jag skymtade något som jag tror du försökt dölja, dölja för mig. Jag har länge funderat på vad det är men inte riktigt förstått. Men så under den stilla andakten, där jag satt på andra sidan rummet blev det tydligt för mig. Jag kom på det, jag kom på dig.
Det finns något där bakom, som speglas i dina ögon när du tror att ingen ser. Din blick är sorgsen, den berättar en annan historia än den du så förtvivlat försöker förmedla och upprätthålla. Historien om dig.
Du har många vänner, du bor bra, du har mat på bordet och kläder i garderoben. Livet har varit gott mot dig och ändå frågar du dig, var detta allt? Innerst inne bär du en längtan efter mer, men ytterst ute försöker smälta in, vara som alla andra, anpassa dig - nöja dig. Men du kommer aldrig att bli som alla andra, du kommer aldrig att bli vem som helst. Du kommer alltid att vara du. Och ja, du kommer alltid att undra, så länge du inte vågar visa hela ditt hjärta, kommer du alltid att tvivla...
På andra sidan rummet sluter du dina ögon. När du tror att ingen ser, formar du läpparna till en bön. Orden är knappt hörbara, men de kommer från djupet av ditt hjärta. Gud, om du hör mig nu, var mig nära. Jag ber, var mig nära.
– Vad du än tror, är din historia inte okänd för mig. Jag känner dig. Jag känner din historia. Du är inte ensam. Jag är dig nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar