jag känner igen mig i dig.

jag känner igen mig i dig. i ditt leende. i ditt skratt. i din vänlighet. i din förmåga att visa hänsyn och ta ansvar. i din duktighet.

jag känner igen mig i att vilja vara vän med alla. att inte vilja vara till besvär. att vilja och ta ansvar för att alla ska trivas. att styra upp och fixa och trixa och dona och ordna. så var jag innan. - så är jag fortfarande men inte lika mycket- så var jag innan jag fann mig själv, fallandes ner i tomma intet, landandes hårt hårt mot marken, med ont ont i hela kroppen och inget ljus fanns utan bara mörker som omslöt.
det var min kropps-, mitt huvuds- och mitt hjärtas gemensamma krafter som fick mig att till slut förstå. eller som rättare sagt, tvingade mig att förstå och så småningom - trevande fick jag lära mig att lägga ner, lära om och göra annorlunda.

jag ser på dig och tänker att jag är inte som du längre. vet inte om det är bra eller dåligt - vet inte ens om man kan tänka så - men jag vet att vi är olika och jag behöver inte vara som du längre. orkar inte, kan faktiskt inte. och innerst innerst inne vill jag ju egentligen inte det heller.

bra dagar har jag inga problem med det. bar dagar ser jag våra olika styrkor och svagheter och jag ser hur vi kompletterar varandra. men andra dagar är det svårare. då är det en börda jag bär, en sorg.
en sorg som sakta håller på att bli en lättnad.


en lättnad över vetskapen och upplevelsen av att vi är skapade till så mycket mer än vad vi vet om själva.

jag känner igen mig i dig.