om att slänga nyckeln till bakdörren och istället ta emot

Jag är väldigt bra på att spara på saker. men väldigt dålig på att slänga och sortera ut. tänker att mycket kan vara bra att ha. någongång. eventuellt. kanske i framtiden.
överlevnadsinstinkt?
jag är väldigt bra på att fly och mindre bra på att stanna när det är något jag inte förstår.
likaså är jag väldigt bra på välja vilka situationer jag utsätter mig för och vilka personer jag vill vara med och också ganska bra  på att undvika sånt och sådana som inte är mig till "fördel".
jag är ganska bra på att välja vad jag säger och till vem jag säger det och väldigt bra på att inte säga för mycket till dem jag inte vet var jag har.
självbevarelsedrift?
jag är också väldigt bra på att göra upp planer och fundera på vad saker skulle kunna bli. men mindre bra på att kasta mig ut i nuet och leva just precis här och nu - just nu.

Främst, är jag väldigt bra på att vilja klara mig själv - alldeles själv. vara helt oberoende av andra. helt solo, klara allt. ensam är stark, eller? en sak är i alla fall säker, rädslan för att bli ensam - den är stark.

Och så lägger jag mig ner på kvällen i min säng, knäpper händerna och ber en bön om att få lära mig vad kärlek är - på riktigt bli drabbad. erkänner min egen ofullkomlighet och svaghet och ber om att få lära mig ge och ta emot. Morgonen kommer, jag rusar ner för trappen och sen och stressad som vanligt. möts av ett leende och besvarar det med grimas. får en färdigbredd macka i hand och hälsning om en god dag och det enda jag kan tänka är, låt mig va. låt mig få sura i fred. låt mig få skylla mig mig själv och hungrig rusa iväg till bussen. jag klarar mig själv ... eller?

sådan är jag. och ganska många med mig tror jag.

kvällen kommer och återigen knäpper jag mina händer. gud lär mig vad kärlek är - på riktigt bli drabbad. lär mig att slänga nyckeln till bakdörren i sjön - att sluta göra upp ifall-om-att-planer och istället lära mig, att just nu - ta emot.
amen.