hand i hand.

vemod och glädje. på något sätt går dessa två ofta hand i hand. kanske för att balansera upp vardagen  lite bättre. hjälpa en att hänga med liksom.
tacksamhet för det som varit. förväntan på det som väntar.
det är mycket som ska hinnas med och mycket som ska ordna upp sig.
men jag vill tro att mycket är möjligt(!)

Hos min mormor är allting som det alltid varit fast ändå inte.

Min mormor bor på landet i ett grått hus med en fantastisk veranda. Där luktar det en blandning av hembakt, mögel, permanentvätska och mormor själv så klart. Väggarna pryds av bonader med visdomsord, ett för årets alla årstider samt av en massa gamla foton från förr och nyare foton på alla oss barn- barnbarn- och barnbarnsbarn. Köket är husets hjärta. Där inbjuder soffan till middagstupplur och när mormor själv får välja står radion ofta på. Dörren till finrummet är till vardags oftast stängd. Därinne är det lite dragigt eftersom värmen inte är på, men varje gång släkten samlas vrids elementen på till max, brasan tänds och finporslinet dukas fram.

Trädgården är stor och vaktas numera av en porslinskatt, men förr stod där en tomte. Tid, väder och vind sätter sina spår även i trädgårdstomtar, så numera vilar han i frid under verandatrappen. Varje höst är det brått att plocka ner äpplerna och göra saft och gelé av alla klarbär. Varje vinter sätts ljusbågen vid grinden upp, gången skottas och huset julpyntas. Varje vår skvallrar tussilagon och skillan i diket och äppelblommorna i trädgården om att något är på gång och varje sommar står trädgården i full blom och man kan springa barfota i gräset.

Mormor älskar besök. Helst vill hon gärna veta några dagar innan man kommer, på så vis kan hon glädjas längre, menar hon. Och varje gång man kommer sitter hon på verandan och väntar på en. Väntar och längtar. Sedan sätts kaffebryggaren på och bordet dukas. Då är det fest.

Idag, men för exakt 62 år sedan lät mormor och morfar döpa sig i Elimkyrkan i Skärstad norr. Vackra och vitklädda stod de där på estranden och sjöng ”På löfternas vägar till himlen vi gå”. Men innan de steg ned i vattnet, knackade det på kyrkodörrarna och in kom hela bygdens idrottsförening. De ville säga adjö till morfar, som innan dess varit en aktiv medlem och boxare. Nu var den tiden förbi och en ny tid väntade. Inget enkelt beslut men fortfarande värt allt, om man frågar min mormor.

Kan vara tryggt ibland att vila på någon annans erfarenhet.

Min mormor är 84 år gammal, hon har mycket erfarenhet av livet. Förr tänkte jag inte så mycket på åldern men nu märks åldern mer och mer. Nu är det som att hon blir äldre och äldre för var gång vi ses. Sant jag vet, annat vore konstigt. Men det är lite vemodigt att höra henne tala om att huset som varit hennes fristad i alla dessa år nu tynger mer än det friar. Det är lite vemodigt att själv få ta med sig fikat, för att hon inte längre orkar baka som hon gjorde förr.

Många minnen finns och insikten om att allting inte längre är som det varit. Men det är också små saker som egentligen inte är viktiga. För vad spelar det för roll - mot värmen som fyller mitt bröst, när hon berättar om sitt och morfars dop och hennes röst spricker av glädje(!)

Jag är såå glad för min mormor.

ibland bara vet man,

att man inte nått botten än och att man kommer fortsätta falla ett bra tag till.
men trots maktlösheten. bara vet man att det finns en botten.
en botten som man inte behöver frukta. en botten som inte innebär slutet utan början på något nytt.
ibland bara vet man, att botten är inte kommer att innebära döden utan räddningen.

ibland bara vet man,
att någon är på väg hem -
och att någon annan är på väg bort.
att saker håller på att förändras, att förändring kan vara skrämmande och annorlunda mot vad man tänkt sig -
men ibland bara vet man att det kommer att sluta bra.

ibland bara vet man,
att någon kommer att säga, jag älskar inte dig,
och att någon annan kommer att säga, jag älskar dig -
ibland bara vet man och det är okej.

ibland bara vet man att man inte behöver oroa sig -
man vet det så väl att det inte ens går att oroa sig.
ibland bara vet man.

en trevlig överraskning.

tiden e en konstig sak.
ständigt jagande.ständigt stressande.ständigt på väg.
och så plötsligt inser man att man är en timme för tidig. att klockan inte alls var så mycket som man trodde. att man har en timme över.jaha. ojdå. en timme tillgodo.
tack. tack ska du ha tiden.

morgonstund har guld i mun.

gråt.

bakslag.
famntag.
och andetag.

Förmodligen räcker inte tusentals tårar till.
tusentals tårar av sorg, hopplöshet och modlöshet.

men jag drömmer om tårar som förlöser brustna själar, som helar trasiga hjärtan och som läker blödande sår.
jag drömmar om tårar som öppnar upp för något nytt, som blir starten för något friskt och härligt, ja fantastiskt!


jag tror att det finns HOPP.

historien om dig

Jag såg något i din blick. Jag såg något i din blick och i din kroppshållning - i din gestalt. Jag skymtade något som jag tror du försökt dölja, dölja för mig. Jag har länge funderat på vad det är men inte riktigt förstått. Men så under den stilla andakten, där jag satt på andra sidan rummet blev det tydligt för mig. Jag kom på det, jag kom på dig.
Det finns något där bakom, som speglas i dina ögon när du tror att ingen ser. Din blick är sorgsen, den berättar en annan historia än den du så förtvivlat försöker förmedla och upprätthålla. Historien om dig.
Du har många vänner, du bor bra, du har mat på bordet och kläder i garderoben. Livet har varit gott mot dig och ändå frågar du dig, var detta allt? Innerst inne bär du en längtan efter mer, men ytterst ute försöker smälta in, vara som alla andra, anpassa dig - nöja dig. Men du kommer aldrig att bli som alla andra, du kommer aldrig att bli vem som helst. Du kommer alltid att vara du. Och ja, du kommer alltid att undra, så länge du inte vågar visa hela ditt hjärta, kommer du alltid att tvivla...
På andra sidan rummet sluter du dina ögon. När du tror att ingen ser, formar du läpparna till en bön. Orden är knappt hörbara, men de kommer från djupet av ditt hjärta. Gud, om du hör mig nu, var mig nära. Jag ber, var mig nära.

– Vad du än tror, är din historia inte okänd för mig. Jag känner dig. Jag känner din historia. Du är inte ensam. Jag är dig nära.

bra grejer

en del låtar berör mer än andra.
som den här till exempel.
jon foreman - the house of god, forever

God is my shepherd
I won't be wanting
I won't be wanting
He makes me rest
In fields of green
With quite streams
Even though I walk
Through the valley
Of death and dying
I will not fear
'Cause you are with me
You are with me

Your shepherd staff
Comforts me
You are my feast
In the presence of enemy
Surely goodness
Follow me
Follow me
In the house of God, forever

God is my shepherd
I won't be wanting
I won't be wanting
He makes me rest
In fields of green
Like quiet streams
Even while I'm walking
Through the valley
Of death and dying
I will not fear
'Cause you are with me
You're always with me

Your shepherd staff
Comforts me
You are my feast
In the presence of enemy
Surely goodness
Follow me
Follow me
In the house of God, forever
In the house of God, forever
In the house of God, forever