om att gå i tro!

jag går i tro!
tänker att det får bära eller brista!
och tänk att man blir lika förvånad var gång det bär! det e liksom lättare att tro att det ska brista på någe sätt...
men när man väl vågar, när man släpper taget och slutar klamra sig fast vid sin egen oförmåga, sina egna kval och tvivel. när man får känna luft under sina vingar. ja när man kan konstatera; att idag har jag varit modig!
... kan rekommendera den känslan!

"frågan är inte hur mycket en människa kan bära utan vem/vad som bär en människa" m.hallenius.
bra sagt.

- om att vara buren! /hälsningar en lättad, lite mindre rädd och lite mera stolt en!

jag delar yosofines längtan!

jag längtar efter ett nytt år. ett gott nytt år.
ett nytt år med nya drömmar. ett nytt år med ny kraft och energi. ett nytt år med nya möjligheter! med nya ideér och sprudlande kreativitet. ett nytt år med olika situationer som jag inte ens i min vildaste fantasi kan föreställa mig. (läskigt att säga det högt eftersom det liksom blir så verkligt när man gör det och det värsta -när man väl sagt det högt kan man inte heller ta tillbaka det!)
jag längtar ett nytt år med goda möten. jag längtar efter fördjupade relationer med nära och kära.
jag längtar efter att bli mer jesuslik. jag längtar efter att få börja om. börja på ny kula. få vända blad och börja på ett nytt ark. jag vet, jag är samma jag och måndag kommer alltid vara måndag men ändå. jag hoppas och jag längtar efter allt vad det nya året kommer att innebära! (nu sa jag det igen-högt. känner på mig att jag kommer jag få äta upp det här! men, so may be iså fall!)

när jag blir stor ..

.. kanske jag kommer att bli.. astronaut, konditor, advokat, sjuksköterska, brandkvinna, balettdansös, ambassadör, pianolärare, SO-lärare eller kanske syslöjdslärare. eller varför inte dokumentärfilmare, byggare, trädgårdsmästare, målare eller skomakare. eller kanske pilot, eventarrangör, översättare, fredsmäklare, projektledare, kläddesigner, journalist, läkare, provsmakare, bonde, manusförfattare, skådespelare, violinist, lokförare, personalvetare, socialminister, fotograf, hästskötare. eller kanske nåt helt annat.

man kan säga att mycket återstår att se.

jag känner igen mig i dig.

jag känner igen mig i dig. i ditt leende. i ditt skratt. i din vänlighet. i din förmåga att visa hänsyn och ta ansvar. i din duktighet.

jag känner igen mig i att vilja vara vän med alla. att inte vilja vara till besvär. att vilja och ta ansvar för att alla ska trivas. att styra upp och fixa och trixa och dona och ordna. så var jag innan. - så är jag fortfarande men inte lika mycket- så var jag innan jag fann mig själv, fallandes ner i tomma intet, landandes hårt hårt mot marken, med ont ont i hela kroppen och inget ljus fanns utan bara mörker som omslöt.
det var min kropps-, mitt huvuds- och mitt hjärtas gemensamma krafter som fick mig att till slut förstå. eller som rättare sagt, tvingade mig att förstå och så småningom - trevande fick jag lära mig att lägga ner, lära om och göra annorlunda.

jag ser på dig och tänker att jag är inte som du längre. vet inte om det är bra eller dåligt - vet inte ens om man kan tänka så - men jag vet att vi är olika och jag behöver inte vara som du längre. orkar inte, kan faktiskt inte. och innerst innerst inne vill jag ju egentligen inte det heller.

bra dagar har jag inga problem med det. bar dagar ser jag våra olika styrkor och svagheter och jag ser hur vi kompletterar varandra. men andra dagar är det svårare. då är det en börda jag bär, en sorg.
en sorg som sakta håller på att bli en lättnad.


en lättnad över vetskapen och upplevelsen av att vi är skapade till så mycket mer än vad vi vet om själva.

jag känner igen mig i dig.

torsdagkväll.

ikväll nynnar jag på bo kaspers och loney dear. hela huset är tyst och jag smyger omkring-  vattnar blommor, packar, plockar, pysslar och sorterar. så kan det va! den bästa tiden är nu- jaha där ser man, NU klockan 00.17..! tänker på trasiga familjerelationer, på barn utan föräldrar, på föräldrar utan barn och på barn och föräldrar som har varandra - i ömsesidigt glädje eller förtret (eller hur man nu ska säga). känner mest bara för att gråta. salta tårar rinner nerför min kind för allt jag inte kan rädda. ..tur att nån annan har tagit allt det där på sig. ganska mycket maktlös kan man känna sig ändå, fast man hoppas hoppas hoppas på att nån har koll..

Hon är så söt när hon sover - bo kaspers

Själv har jag inte fått mig en blund
Det är den bästa av gåvor
Att kunna sova lugnt

Hon är så söt när hon vaknar
När hon sträcker ut sig som en katt
Och säger att hon nu saknar
Det som hon drömt inatt

Hon är så söt när hon rodnar
När hennes kinder snabbt ändrar färg
Så söt när hon frågar,
om jag kan tänka mig

Hon är så söt när hon säger
Jag tror jag stannar kvar i sängen hela dan
När hon säger att det bästa med mig är
Att jag är likadan

Men jag har börjat fundera
Det här känns nästan alldeles för bra
Det kommer aldrig fungera
Det är så det brukar va'

hjärtat i halsgropen

en förunderlig grej, det där hjärtat
man kan ibland undra hur det fungerar. ja till och med om det fungerar
att det fungerar är i alla fall bokstavlig talat livsviktigt. det är i alla fall klart.

konstigt är det.
ibland så nära, att jag känner varje slag och rörelse i mitt bröst. så nära att det nästan känns som om det är på väg att hoppa ut. så nära att det nästan bränns. så angeläget att inte orden räcker till.
men ibland också så långt borta, att jag blir rädd för mig själv. skäms för att jag inte berörs. skäms över min likgiltighet. skäms över min brist på empati. ibland så långt bort att det känns som om jag tappat bort det. eller ialla fall tappat kontakten med det.
konstigt är det.

en ny magkänsla

ikväll andas jag ut min svaghet och andas in din frihet.
din närvaro fyller mina lungor, ja ända ner i magsäcken känner jag din närvaro.
en ny magkänsla infinner sig - en bra magkänsla!

sedan klappar du på mitt hjärta. som jag längtat efter att få känna så!
varsamt men tydligt frågar du om du får komma in. varsamt men tydligt lär du mig att känna igen dina tilltal.

trevande, förväntansfull och fri svarar jag ja.
ikväll andas jag ut min svaghet och andas in din frihet.

idag för ett år sen

idag för ett år sen hade jag ingen aning.
idag för ett år sen skruvade jag ner sängben och vägghyllor.
idag för ett år sen packade jag flyttlådor och torkade ur köksskåp.
utan att ha den blekaste aning om vad som skulle hända sen.
idag - ett år senare skruvar jag upp andra hyllor.
idag - ett år senare flyttar jag soffar, rensar ogräs på framsidan och lagar mat med nya vänner.
så det kan bli!

på vinden finns mycket som kan vara bra att ha

... men också mycket mycket skitgrejer.ha! som gamla träslöjdsgrejer och gamla proslinsfigurer - träslöjd var aldrig min starkaste ämne och porslinsfigurer har man tydligt alltid alldeles för mycket av.


inser att jag är ganska bra på att spara. mindre bra på att rensa ut och slänga. tur att det finns tid och utrymme för båda. en tid för att spara. en tid för att kasta. en far som säger spara. en mor som säger kasta. och så jag i mitten.

men åter till fynden! två olika hyllor, en gjord av pappa (!) och en gammal gammal som ingen vet vems det är.men som nu är min! har också hittat mammas gamla pärmar om mösterpassning och olika typprover. mycket bra att ha!

sen finns det också sånt som tar tag i en lite mer. som en massa gamla skrivböcker. fyllda med stora och små vardagshändelser, bestyr, bekymmer och funderingar från förr. och nyss!
förr ja. vissa saker känns som igår, ja som alldeles nyss. och jag undrar - har inget förändrats? sen vänder jag blad och andas ut. jo, mycket är annorlunda nu. mycket har hänt!
en del saker som var viktiga då har förlorat sin betydelse.jag skakar på huvudet och drar på munnen åt mina funderingar. och jag ba och hon ba och sen så och då-då...
andra saker bränner fortfarande och blottar sår som jag har förträngt. just det, det va då.  det var då hjärtat gick i tusen bitar. det var då ambulansen kom och ovissheten och maktlösheten tog över allt. det var då, drömmar formades och beslut togs som jag fortfarande lutar mig på. det var då. och nu är nu.

då och nu och allt däremellan. tacksamhet.lättnad.sorg.glädje och vemod.
och en visshet om att någon håller allt i sin hand! 

just nu

sol
och jobb för mig
och flyttande för en del
och semester för andra
och ibland film lite senare på kvällen
och biljettsökande för senare planer
och massor pocketböcker.
ungefär så.

sverigekartan!

sök på sverige på eniro.se/karta
roligt att studera avstånd, städer, samhällen, byar, sjöar, skogar. Olika vinklar och vråer!
tänk va galet stort (!) och litet (!) sverige är!

sen kan man också se vars man själv bor. så här ser det ut på måsvägen!
http://kartor.eniro.se/m/pNNsL

"kökssoffans teologi" ..

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=216986

orden fattas mig.

olika saker

premiärmiddag i huset.
nyslipad tand, skrapsår och en bula på hakan.
nygiftsyster och härlig ny svåger.
godkänd på tentan och nästan sommarlov.
solen i ryggen och vinden i håret.
cykelhjälm och cykelkorg och en härjad cykel.
vänner på återseende och nya roliga möten.
småförkyldning och ett duntäcke plus två filtar på natten.
repiga solglasögon och sommarklänning.
olika vanor och mer och mer mammalik.
stammisar och diverse olika bakverk.
drömmar och planer och längtan.

härliga tisdag

semester o härliga vänner o roliga saker o bröllop som pricken på i:et! yeay!

som tappat och hittat!

om den förlorade vanten

det finns små saker och stora saker
viktiga saker och oviktiga saker
fantastiska saker och mindre fantastiska saker.

som en vante som legat bakom en möbel o samlat damm hela vintern. stor sak eftersom den var från en kär vän- liten sak eftersom det finns mängder av andra vantar. viktig sak för att den den var stickad i kärlek - oviktig för världstillståndet i det stora stora hela. fantastiskt att den kom fram - mindre fantastiskt att gräma sig över all tid som man letat.

det som göms i snö kommer upp i tö!
ha!

hand i hand.

vemod och glädje. på något sätt går dessa två ofta hand i hand. kanske för att balansera upp vardagen  lite bättre. hjälpa en att hänga med liksom.
tacksamhet för det som varit. förväntan på det som väntar.
det är mycket som ska hinnas med och mycket som ska ordna upp sig.
men jag vill tro att mycket är möjligt(!)

Hos min mormor är allting som det alltid varit fast ändå inte.

Min mormor bor på landet i ett grått hus med en fantastisk veranda. Där luktar det en blandning av hembakt, mögel, permanentvätska och mormor själv så klart. Väggarna pryds av bonader med visdomsord, ett för årets alla årstider samt av en massa gamla foton från förr och nyare foton på alla oss barn- barnbarn- och barnbarnsbarn. Köket är husets hjärta. Där inbjuder soffan till middagstupplur och när mormor själv får välja står radion ofta på. Dörren till finrummet är till vardags oftast stängd. Därinne är det lite dragigt eftersom värmen inte är på, men varje gång släkten samlas vrids elementen på till max, brasan tänds och finporslinet dukas fram.

Trädgården är stor och vaktas numera av en porslinskatt, men förr stod där en tomte. Tid, väder och vind sätter sina spår även i trädgårdstomtar, så numera vilar han i frid under verandatrappen. Varje höst är det brått att plocka ner äpplerna och göra saft och gelé av alla klarbär. Varje vinter sätts ljusbågen vid grinden upp, gången skottas och huset julpyntas. Varje vår skvallrar tussilagon och skillan i diket och äppelblommorna i trädgården om att något är på gång och varje sommar står trädgården i full blom och man kan springa barfota i gräset.

Mormor älskar besök. Helst vill hon gärna veta några dagar innan man kommer, på så vis kan hon glädjas längre, menar hon. Och varje gång man kommer sitter hon på verandan och väntar på en. Väntar och längtar. Sedan sätts kaffebryggaren på och bordet dukas. Då är det fest.

Idag, men för exakt 62 år sedan lät mormor och morfar döpa sig i Elimkyrkan i Skärstad norr. Vackra och vitklädda stod de där på estranden och sjöng ”På löfternas vägar till himlen vi gå”. Men innan de steg ned i vattnet, knackade det på kyrkodörrarna och in kom hela bygdens idrottsförening. De ville säga adjö till morfar, som innan dess varit en aktiv medlem och boxare. Nu var den tiden förbi och en ny tid väntade. Inget enkelt beslut men fortfarande värt allt, om man frågar min mormor.

Kan vara tryggt ibland att vila på någon annans erfarenhet.

Min mormor är 84 år gammal, hon har mycket erfarenhet av livet. Förr tänkte jag inte så mycket på åldern men nu märks åldern mer och mer. Nu är det som att hon blir äldre och äldre för var gång vi ses. Sant jag vet, annat vore konstigt. Men det är lite vemodigt att höra henne tala om att huset som varit hennes fristad i alla dessa år nu tynger mer än det friar. Det är lite vemodigt att själv få ta med sig fikat, för att hon inte längre orkar baka som hon gjorde förr.

Många minnen finns och insikten om att allting inte längre är som det varit. Men det är också små saker som egentligen inte är viktiga. För vad spelar det för roll - mot värmen som fyller mitt bröst, när hon berättar om sitt och morfars dop och hennes röst spricker av glädje(!)

Jag är såå glad för min mormor.

ibland bara vet man,

att man inte nått botten än och att man kommer fortsätta falla ett bra tag till.
men trots maktlösheten. bara vet man att det finns en botten.
en botten som man inte behöver frukta. en botten som inte innebär slutet utan början på något nytt.
ibland bara vet man, att botten är inte kommer att innebära döden utan räddningen.

ibland bara vet man,
att någon är på väg hem -
och att någon annan är på väg bort.
att saker håller på att förändras, att förändring kan vara skrämmande och annorlunda mot vad man tänkt sig -
men ibland bara vet man att det kommer att sluta bra.

ibland bara vet man,
att någon kommer att säga, jag älskar inte dig,
och att någon annan kommer att säga, jag älskar dig -
ibland bara vet man och det är okej.

ibland bara vet man att man inte behöver oroa sig -
man vet det så väl att det inte ens går att oroa sig.
ibland bara vet man.

en trevlig överraskning.

tiden e en konstig sak.
ständigt jagande.ständigt stressande.ständigt på väg.
och så plötsligt inser man att man är en timme för tidig. att klockan inte alls var så mycket som man trodde. att man har en timme över.jaha. ojdå. en timme tillgodo.
tack. tack ska du ha tiden.

morgonstund har guld i mun.

gråt.

bakslag.
famntag.
och andetag.

Förmodligen räcker inte tusentals tårar till.
tusentals tårar av sorg, hopplöshet och modlöshet.

men jag drömmer om tårar som förlöser brustna själar, som helar trasiga hjärtan och som läker blödande sår.
jag drömmar om tårar som öppnar upp för något nytt, som blir starten för något friskt och härligt, ja fantastiskt!


jag tror att det finns HOPP.

historien om dig

Jag såg något i din blick. Jag såg något i din blick och i din kroppshållning - i din gestalt. Jag skymtade något som jag tror du försökt dölja, dölja för mig. Jag har länge funderat på vad det är men inte riktigt förstått. Men så under den stilla andakten, där jag satt på andra sidan rummet blev det tydligt för mig. Jag kom på det, jag kom på dig.
Det finns något där bakom, som speglas i dina ögon när du tror att ingen ser. Din blick är sorgsen, den berättar en annan historia än den du så förtvivlat försöker förmedla och upprätthålla. Historien om dig.
Du har många vänner, du bor bra, du har mat på bordet och kläder i garderoben. Livet har varit gott mot dig och ändå frågar du dig, var detta allt? Innerst inne bär du en längtan efter mer, men ytterst ute försöker smälta in, vara som alla andra, anpassa dig - nöja dig. Men du kommer aldrig att bli som alla andra, du kommer aldrig att bli vem som helst. Du kommer alltid att vara du. Och ja, du kommer alltid att undra, så länge du inte vågar visa hela ditt hjärta, kommer du alltid att tvivla...
På andra sidan rummet sluter du dina ögon. När du tror att ingen ser, formar du läpparna till en bön. Orden är knappt hörbara, men de kommer från djupet av ditt hjärta. Gud, om du hör mig nu, var mig nära. Jag ber, var mig nära.

– Vad du än tror, är din historia inte okänd för mig. Jag känner dig. Jag känner din historia. Du är inte ensam. Jag är dig nära.

bra grejer

en del låtar berör mer än andra.
som den här till exempel.
jon foreman - the house of god, forever

God is my shepherd
I won't be wanting
I won't be wanting
He makes me rest
In fields of green
With quite streams
Even though I walk
Through the valley
Of death and dying
I will not fear
'Cause you are with me
You are with me

Your shepherd staff
Comforts me
You are my feast
In the presence of enemy
Surely goodness
Follow me
Follow me
In the house of God, forever

God is my shepherd
I won't be wanting
I won't be wanting
He makes me rest
In fields of green
Like quiet streams
Even while I'm walking
Through the valley
Of death and dying
I will not fear
'Cause you are with me
You're always with me

Your shepherd staff
Comforts me
You are my feast
In the presence of enemy
Surely goodness
Follow me
Follow me
In the house of God, forever
In the house of God, forever
In the house of God, forever

bara ett konstaterande

det är svårt att vara på flera ställen samtidigt.
trist.drygt.jobbigt..
... men förmodligen ganska bra egentligen, tycker ju egentligen att det är svårt nog att vara 100 procent närvarande på ett ställe ...
men ändå.

perspektiv perspektiv perspektiv

det gäller att ha rätt perspektiv.
det är liksom all för lätt att det blir fel.
fel fel fel.

vad är egentligen viktigast?

det är mycket som upptar min tid.
och jag tar in många många saker varje dag.
tar in mycket och sållar allt för lite.

å ena sidan. å andra sidan.
måsten och borden.
vilja och ovilja.
min och mitt och din och ditt.
val och kval.

yttert ute - är det mycket som är grått, vagt och öppet.

innerst inne - finns ofta svaret. frågan är bara om jag vågar höra det?

det finns mycket att tänka på men lite att egentligen oroa sig över - var det någon klok som sa.

Att våga hoppa eller inte, det är frågan.

Vissa dagar är det höjden jag hoppar ifrån som skrämmer mig. Att klättra upp för stegen o känna marken under mig gunga. att stå där o se ner. att stå o där o sticka ut hakan. att repa mod och sedan kasta sig ut. ut i det okända.

Andra dagar är det djupet som väntar som skrämmer. jag vet ju vad jag har här ovanför ytan. men jag vet inte vad jag får. vet inte vad som väntar. jag vet inte hur djup det är. tänk om jag slår i botten eller ännu värre tänk om det inte finns någon botten? tänk om luften tar slut? tänk om! vem vet vad som väntar i djupet under mig? vem jag är när jag kommer upp till ytan igen?

"... varken kraften i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen ska kunna skilja oss från GUds kärlek i Jesus Kristus, vår herre."

Men man kan också vända på det. om jag inte hoppar kommer jag aldrig få känna hur det känns att flyga. om jag aldrig hoppar kommer jag aldrig känna hur det känns att andas in ny luft i mina lungor och komma upp och tillbaka som en ny människa. fri, förlåten och älskad.

"... stå fast och stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med de andra
heliga förmår fatta bredden och längden och djupet ... "

bara en vet.
bara en bär.

bara vara

just nu. just här.det är min önskan
bråkar med tiden.
vi tänker lite olika.
försöker tala den tillrätta.
stop.stanna.vänta.bara lite.bara en stund.
men den lyssnar inte.den bara går och går.
och utan att jag vet hur, har ännu en dag gått. ännu en vecka.ännu ett år.
bara så där.
och vad blev det av det?
ganska mycket, kan jag konstatera i efterhand.
men vad kan jag visa upp?
ganska lite är jag rädd för.
men egentligen är det ju inte det som är poängen.
poängen är att jag vet att saker har skett, saker som betytt mycket.
saker som varit roliga.saker som varit jobbiga.saker som varit lärorika.saker som varit nödvändiga och också onödiga. saker som varit synliga men kanske också mest osynliga.
vänskap.steg i tro.viktiga beslut.nya upplevelser och nya erfarenheter. sånt som man inte kan ta på, men som är lika sant och viktigt för det.
kanske behöver man inte tycka lika. kanske måste man bara hitta ett sätt att förhålla sig till varandra. det jobbar vi på, jag och tiden. jobbigt men också spännande.allt kan hända(!)